Abraham Hulphers besökte Malung och konstaterade att skinnberedningen var omfattande och att man sålde pälsar och fällar -"i landsorterna".- Vid helgomässotiden på senhösten begav man sig ut - 3-400 sockenbor - och på våren kom man hem igen i bästa fall med pengar på fickan.
Man vandrade långväga och hade sina "gränder", sina inmutade arbetsområden, från Skara i söder till Hammerdal i norr. I Kristiania (Oslo) var också malungsskinnare verksamma.
1800-talet var ett förändringarnas sekel i flera avseenden. Symaskinen kom i bruk och man började använda avhårade skinn till kläder i stället för de "ludna", som tidigare hade varit de vanliga.
Vid mitten av 1800-talet började en skinnindustri att växa fram. Till den knöts hemarbetande kvinnor, som fick tillskurna plagg, handskar mm. att sy. Det var den utan jämförelse viktigaste inkomstkällan för bygdens kvinnor.
Fabriker byggdes, som hade egna sömnadsavdelningar och hit flyttade många från andra delar av Sverige och Norge och Finland.
Skinnföretagen växte och Malung befäste sin ställning som landets skinnmetropol. Vid 1950-talet, då antalet registrerade skinnfirmor var som störst, fanns cirka 150-175 sådana i Malungs kommun.
I Malung finns idag en gedigen kunskap om skinn- och skinnhantering samlad hos "Skinnfolket - Malung". Här finns allt från traditionellt överförda metoder och klassiska modeller till nyskapande modeinriktad design.
Kvalitet och kunskap i förening med nytänkande och djärvhet skapar förutsättningar för att Malung även i framtiden ska vara ett viktigt centrum för Sveriges skinnhantering.
Källa: Hugo Gustafssons "Idéskiss till ett kultur-turistiskt centrum i Malung" (1990)
Foto: Ywonne Sörli Stafås