"Nästan alla dalakommuner har en kvinnlig socialchef. Det borde säga oss en hel del. Kvinnor banar väg och visar att de tror på sig själva. Kvinnor måste också visa, om vi nu ska få någon jämlikhet, att vi vågar ta tuffa jobb".
Mona Ekberg kommer från Transtrand/Sälen och tillträdde som socialchef på Malungs Kommun vid årsskiftet 2006. Innan dess har hon varit enhetschef i över 20 år.
- Det är det tuffaste jobbet jag någonsin haft - utan tvekan, säger hon. Denna stora ångbåt som kallas socialförvaltningen är i ständig kursändring. Och den går fortare än någon kan ana. Många gånger går den till och med alldeles för fort, det är det sämsta. Människan är inte gjord för att vara forcerad.
Hon pratar med en lugn övertygande Transtrandsdialekt. Använder händerna i stora yviga rörelser. Metaforerna avlöser varandra. Hon ler lika ofta som ansiktet uttrycker en djup allvarsamhet. Skrivbordet, där allting ligger prydligt uppradat, vittnar om att hon inte sitter sysslolös. Svartvita fotografier på väggarna visar vad som händer ute i fältet på kommunens största arbetsplats.
Jag frågar vad hon tror kommer att förändras inom den närmaste tiden, vilka frågor hon själv ser som de viktigaste?
- Det viktigaste, säger hon, är att se sig själv som ett redskap, en resurs, när man arbetar med människor. Det handlar väldigt mycket om drivkrafter hos människor och att försöka plocka fram dom. Som trivsel på arbetsplatsen, delaktighet, att bli hörd och sedd och att få vara med och påverka/utveckla. Att alla medarbetarna ska känna sig stimulerade och inspirerade att gå till jobbet, dvs. arbetsmiljöfrågan har prioritet ett för mig.
Sen ska hon arbeta för att få ekonomin på fötter också. I fjol gick socialförvaltningen back med 11 miljoner.
- Ja det finns som sagt många sätt att se saker på, säger hon, men tyvärr inte alltid lika många lösningar. Vi får aldrig glömma bort att vi jobbar med skattemedel, och jag vill göra det bästa av dom. Vi ska vara en serviceinstans till medborgarna i kommunen och de ska känna att de har en trygghet i oss. De svagaste ska komma först. Det är det viktigaste.
En gång, för över 20 år sedan, arbetade Mona som hemsamarit i kommunen. Sedan som undersköterska, föreståndare och enhetschef, och i dag sitter hon som chef på kommunens största arbetsplats med nästan 500 anställda.
- Jag är stolt över detta, säjer hon, jag har sett alla nivåer, det hjälper mig att förstå sammanhangen.
När jag frågar hur det är att vara socialchef i Malung-Sälens kommun, så drar hon på mun och gör en egendomlig rörelse med fingrarna i luften. sedan pratar hon vidare och händerna hittar nya dansande rörelser. Hon pratar om saker som inspirerar och stimulerar och vikten av återhämtning och motpoler och engagemang och belöning och behov och hur fort allting kan gå.
Det är svårt att hinna med i svängarna.
Tempot ligger i en något högre division på detta kontoret. Hon är i mål redan innan jag hunnit ur startblocken. Öppna spjäll, ordning och reda, hårt arbete och jävlar anamma, men med mycket ödmjukhet, pigga ögon och ett berg av nyfikenhet. Det är Mona Ekberg, Malungs socialchef.
Ungefär så.