Stödformer

I samarbete med Barn- och utbildningsförvaltningen kan socialtjänsten erbjuda Trappan-samtal. Trappan är en metod för samtal med barn som bevittnat våld i nära relation. Samtalen riktar sig till barn över 4 år, men lämpar sig främst för barn/ungdomar i skolålder. Samtalen kan fås utan bistånd eller utredning av socialtjänsten. Ta kontakt med socialtjänstens handläggare eller med skolans elevhälsopersonal för mer information.

En kontaktperson träffar ett barn eller en ungdom allt från en gång till flera gånger på en vecka. Ofta utifrån att barnet eller ungdomen inte har det nätverk omkring sig som den behöver. Anledningen till att man önskar en kontaktperson kan exempelvis vara att man har svårt i kompisrelationer, är utsatt, mobbad och isolerad och mår bra av närvaro och bekräftelse av en vuxen person. Barn och ungdomar med föräldrar som inte orkar med föräldraskapet kan bli sårbara och behöva stimulans och vägledning.

Barn och ungdomar som är på gränsen till destruktivt beteende kan behöva en kontaktperson för att hitta andra alternativa sätt att vara. En ungdom kan behöva stöd i att hålla sig nykter från ett alkohol- eller narkotikamissbruk. I vissa fall är det en förälder som är i behov av stöd i sin föräldraroll.

Kontaktfamilj

En kontaktfamilj är en vanlig familj, som tar emot ett eller flera barn i sitt hem, vanligtvis en eller två gånger i månaden. Syftet kan vara att finnas till hands och bryta social isolering och ensamhet. Stödet kan bestå i att man träffas regelbundet på dagtid eller att barnet eller tonåringen vistas vissa helger hos sin kontaktfamilj. Det kan finnas behov i familjen att få råd och stöd kring barnuppfostran, struktur och gränssättning. Vissa barn har mycket specifika behov som föräldrarna kan ha svårt att tillgodose på egen hand. Grundtanken med att tillsätta en kontaktfamilj är att barnet eller ungdomen har ett behov som kommer att tillgodoses, ej för att möta föräldrars behov av vila eller egen tid.

Familjehem

Familjehem innebär att ett barn eller ungdom för en kortare eller längre tid bor i en annan, av socialtjänsten utredd och godkänd, familj. Ibland finns det ingen möjlighet för ett barn eller en ungdom att bo kvar hemma, antingen på grund av föräldrars svårigheter eller på grund av barnets eller ungdomens egna, ofta en kombination. Det kan röra sig om missbruk, psykisk ohälsa eller andra orsaker som gör att föräldrarna inte klarar av föräldrarollen. Det kan även ha gått så långt att barnet utsatts för sexuella övergrepp eller misshandel. Barnet eller ungdomen kan behöva komma ifrån en omgivning med kriminalitet eller missbruk. Relationerna mellan en tonåring och deras föräldrar kan ha blivit så låst och konfliktfylld att de helt enkelt behöver komma ifrån varandra ett tag.

Huvudregeln och målsättningen med varje placering är att barnet ska komma tillbaka till sina biologiska föräldrar, men en del placeringar sträcker sig ändå över barnets hela uppväxttid.

Intern och extern öppenvård

Utöver de insatser som beskrivs ovan finns det i vissa fall möjlighet att få annat individuellt utformat stöd, antingen av personal inom socialtjänsten eller av någon som vi anlitar.

Behandlingshem

Om barnet/ungdomen själv, eller även föräldrarna, är i behov av omfattande behandling som inte kan ges i hemmet kan en placering göras på ett behandlingshem. Detta sker under en begränsad tid och är inte tänkt som ett långsiktigt boende, men utifrån den behandling som behövs kan placeringen pågå från 3-4 månader och upp till flera år. Placeringen kan ske antingen vid ett s k HVB-hem (Hem för vård och boende) eller på en statligt styrd institution.

Vård under tvång

Ibland är det inte möjligt för socialtjänsten att tillsammans med barnet/ungdomen och vårdnadshavare komma överens om vilket stöd som behövs, detta leder då till att vi inte kan göra några insatser. I vissa fall då situationen är så allvarlig att barnets eller ungdomens hälsa eller utveckling riskerar att skadas kan socialtjänsten vara skyldig att agera även mot vårdnadshavarens, barnets eller ungdomens vilja. Detta regleras i en lag som förkortas LVU (lag med särskilda bestämmelser om vård av unga). Om socialtjänsten anser att detta är nödvändigt ansöker man om sådan vård hos Förvaltningsrätten. Det är alltså inte möjligt för socialtjänsten att besluta om sådan vård på egen hand, utan att det prövas av domstol.